Fogass tipsar…

 Jimmy Cliff –Rebirth

2012

I våg efter våg har de sköljt över oss under senare år till min stora förtjusning...vad undrar ni givetvis nu?

Jag tänker på R & B, funk och soul som den en gång lät på det goda 60 och 70-talet med band som Sharon Jones & The Dap Kings, Lee Fields samt Randa & The Soul Kingdom för att nämna några som backat klockan och fått det att låta som förr både vad gäller kompositioner och ljudbilder.

Med Reggae, Ska & Rocksteady har jag inte upplevt detsamma riktigt. Då ska ju också sägas att jag inte är lika bevandrad i dessa stilar som i de som nämns i tidigare stycke. Men så satt jag en eftermiddag och lyssnade igenom en bunt plattor från 2012.

Dessa album kom jag att som sig brukligt bör svepa över först med hörselgångsräfsan, sedan med den grovtandade stigbygelskammen för att sedan låta dem silas genom det ovala fönstret ner för en runda i snäckan. Detta för att sedan eventuellt få fortsätta upp och kittla den kräsna vestibularisnerven vilket i sin tur kan leda till ett passerkort in i den gyllene örontrumpetens kammare. Detta arbete göres alltid för att se vilka skivor som i mitt tycke skulle hålla för den fortsätta färden tillsammans med de album som är värda en extra lyssning, kanske två, tre...ja eller räcka hela vägen till att hamna bland de skivor som fightas om en plats på min topp 20 över album utgivna angivet år.

Denna skiva överrumplade mig och tog sig dit utan att svikta en enda gång. Jimmy Cliff hade jag givetvis hört tidigare, men jag höjde knappast på ögonbrynen när jag hörde titeln och att gubben hade en ny skiva ute. Detta trots att han 2010 valdes in i Rock And Roll Hall Of Fame, vilket gjorde honom till endast den andre personen från reggaescenen att bli invald där. Som sagt efter att tonerna från detta album farit ovan nämnda väg in i mitt sinne så var jag nära extas. Det var ju så här det kunde låta när det var som bäst förr i tiden, vilket driv, vilken hunger, vilket sväng...ja jävlar anamma, min stora kroppshydda kom i självsäng efter ett par försök till danssteg på mitt något hala vardagsrumsgolv vilket ledde till ett stycke vält Yuccapalm samt en något konfunderad Fogass sittandes på mitt på golvet med ett stort fånigt leende på läpparna...leendet gällde "Rebirth" som albumet är kallat.

Albumet är allt vad titeln säger rakt igenom, en pånyttfödelse av denna genre. Från första tonerna i den skadoftande "World Is Upside Down" till avslutningsspåret "Ship Is Sailing" via bland annat en schysst cover på gamla The Clash dängan "Guns Of Brixton" och genom en historielektion i genren från den grymt svängiga "Reggae Music".

Nu hinner jag inte skriva mer gott folk, ska sopa upp krukväxtjorden och ta på mig mina hemmasydda sockiplast med gummisula och dansa till "Rebirth" tills jag stupar i säng....föreslår att ni gör detsamma...har ni inga sockiplast går det nog bra barfota också...let's Leggo!!!